18 november, 2019

om ett tredje barn.

I februari blir vi fem i familjen. Fem. Svårt att ta in faktiskt, vi som knappt trodde att vi skulle lyckas ”få” ett barn. För barn är, har jag märkt, ingenting man bara får. Ingenting som är självklart.

För oss började det 2010 när vi hade försökt få barn ett bra tag men det bara gick inte. Varje månad kom den där jävla, förbannade mensen. Så klart blev alla runt omkring oss gravida på typ första försöket (kändes det som). Klart man blir glad för ders skull men samtidigt så jäkla ledsen och påmind om sitt eget misslyckande. Till slut kontaktade vi vården för en utredning. Inga fel hittades på varken mig eller Johan mer än att vi, som det så fint heter, var ofrivilligt barnlösa. Sen satt hela cirkusen igång med blodprover, tester hit och dit och sen hormonbehandling med sprutor. Det kan tyckas jobbigt men när man är mitt uppe i det så är man så himla fokuserad på målet att man bryr sig inte. Eller man och man, JAG brydde mig inte. Det där är nog ytters individuellt det där. Jag påverkades i alla fall inte särskilt mycket av alla hormoner och vi plockade ut en hel hög med ägg som alla blev befruktade och ett av dessa blev vår första son Valter. Han föddes 2012 och kvar i frysen hade vi 6 till befruktade ägg om vi skulle vilja ha syskon till Valter.

Under hösten 2014 bestämde vi oss för att försöka tina upp dom där äggen och se om det kunde bli ett litet syskon till Valle som då var 2 år. Vi gjorde totalt 5 försök som alla misslyckades. Den hopplösheten var total. Jag gjorde allt för att dom där envisa äggen skulle stanna kvar i mig. Akupunktur, naturmedicin, jag låg i princip upp och ner när ägget just sattes in för att…ja jag vet inte, det inte skulle ramla ut…you name it I done it. Hur som helst gjorde vi ett nytt färskt försök efter att de nedtinade var slut och då satt det direkt. Och sommaren 2016 föddes lillebror Ebbe med en faslig start och fart (men det är en helt annan historia).

Så är vi då här idag. Två barn senare och med ett nytt litet hjärta tickande i magen. Visst hade det varit kul om detta lilla liv hade blivit till så där härligt spontant. Men nej, här snackar vi IVF-jackpot!

Jag är så himla tacksam och vördnadsfull inför de människor som jobbar med att hjälpa oss ofrivilligt barnlösa med att faktiskt trolla fram barn där det annars kanske skulle vart omöjligt. Hade inte IVF-möjligheten funnits så hade i alla fall inte vår familj sett ut som den gör. Så TACK.